”Jag är stolt över målet”

Hjälten Lennart Nilsson om bragden, karriären & uteblivna proffsdrömmarna

GÖTEBORG-MÖLNLYCKE. Han skulle kunna hålla föredrag, profilera sig och låta myten om mannen med målet och mustaschen leva vidare.
Men den senaste – den siste? – att på herrsidan att skjuta en stor internationell klubbtitel till Sverige gör precis tvärtom.
Medaljen ligger i en undanskymd låda och målet för 30 år sedan som vann Uefacuptiteln för andra gången till IFK Göteborg stannar främst vid ett fint minne.
– Jag är stolt över målet, men jag har lyckats med annat i livet också, säger Lennart Nilsson, 58.

Text

Foto

När jag efter ett par obesvarade samtal och sms där jag förklarat mitt ärende får tag i Lennart Nilsson så låter han uppriktigt förvånad:

– Intervjua mig om det där målet för 30 år sedan? Det är väl ingen intresserad av?

– Jag är en vanlig person som råkade vara bra på att spela fotboll för många år sedan. Jag söker ingen uppmärksamhet. Jag är inte mycket för att visa upp pokaler och medaljer. Då blir det ett museum. Då är det bättre att lämna i väg grejerna till ett ett Hall of Fame.

Har du inget framme hemma som påminner om dina fotbollsframgångar?

– Nej, ingenting.

Var har du de grejerna?

– De ligger i en låda. För mig var det roligare att hitta en gammal designad tränings-t-shirt från IFK Göteborg. Den tycker jag är lite häftigt och den skulle jag kunna tänka mig att sätta upp på väggen. Det är lite Adidas och Ica på den.

– Men en medalj? Nej.

Du har inte gett bort den?

– Nej. Vem skulle vilja ha den?

Han visar inte ens upp mustaschen längre.

ennart Nilsson växte upp i Borås och spelade fotboll för Elfsborg. Han kom upp i A-laget som 18-åring och debuterade i allsvenskan ett år senare, 1978.

Han var snabb och målfarlig, jagades tidigt av allsvenska storlag och debuterade i landslaget under dåvarande förbundskaptenen Lars Laban Arnesson, borta mot Cypern 1982.

– Det var inte så lätt att komma med i landslaget när jag spelade i Elfsborg. Vi var ett landsortslag och Laban var, om jag ska vara helt ärlig, ingen bra förbundskapten. Jag gillade inte hans ledarstil.

Det blev bara en landskamp i den vändan för Nilsson som satsade på annat vid sidan om att spela i Elfsborg.

– Jag pluggade metodik, pedagogik och psykologi, 180 poäng, på högskolan. Jag funderade lite på vad jag ville göra och tyckte det var bra att läsa brett.

Storlagen fortsatte att jaga Nilsson och hans snabbhet.

Vann du skytteligan något år?

– Möjligtvis i missade målchanser.

Efter att ha varit med att spela Boråslaget tillbaka till allsvenskan 1985 efter att ha åkt ur säsongen innan och hållit dem kvar 1986 var tiden mogen för ett klubbyte för Lennart Nilsson.

– Man satt fast i kontrakt på ett helt annat sätt då, före Bosmandomen. Jag hade haft anbud från andra föreningar i allsvenskan under flera år. När vi åkte ur allsvenskan med Elfsborg så kände jag att jag ville vara kvar för att spela tillbaka laget till allsvenskan för att kunna lämna sedan med gott samvete. Det hade jag meddelat Elfsborg också.

Samtidigt valde IFK Göteborgsikonen Torbjörn Nilsson att varva ned och flytta hem till Jonsered sommaren 1986. Johnny Ekström bytte till italienska Empoli.

Blåvitts klubbdirektör Anders Bernmar och ordföranden Gunnar Larsson fick kämpa hårt och öppna plånboken rejält för att få Lennart Nilsson till Göteborg.

Bytet från Elfsborg till IFK Göteborg inför säsongen 1987 blev dåtidens dyraste övergång inom allsvenskan när Blåvitt betalade 1,1 miljon kronor för anfallaren.

– De som satt i Blåvitts styrelse var väl inte så glada när de åkte från Borås och förstod vad de var tvungna att betala för mig. Elfsborg hade gjort mycket för mig så jag var glad över att de fick bra betalt.

ennart Nilsson ställer fram en kaffetermos och en mjölkkanna. På ett fat ligger chokladöverdragna kex. Vi sitter vid ett mindre konferensbord på hans företag i Mölnlycke.

I den öppna butiksytan, som man får bra överblick från där vi sitter, hänger prydligt kläder från kända tillverkare, många av dem från företag med huvudkontor i textilmetropolen Borås. I det lilla konferensutrymmet är klädproverna utbytta mot mer exklusiv inredning som exponeras behagligt. I fönstret står en rejäl modellbåt, en klassisk Riva Aquarama. På en av väggarna hänger ett stort sjökort över Bohuslän.

Lennart Nilsson driver tillsammans med hustrun Anne ett bolag som säljer profilkläder till företag och presentartiklar. Vid sidan om har han även ett företag som ägnar sig åt båttransporter, guidningar i det bohuslänska havsbandet och företagsevent.

– Ekoturism kan man kalla det. Det är båtar, hummerfiske, lite guidning upp i fyrar, lite konferenser. Vi utgår från Ellös.

Vad brinner du mest för? Tur med båten för att besöka någon historisk plats eller en Champions Leaguematch på tv?

– Det ena behöver inte utesluta det andra. Att gå och se en bra idrottsaktivitet live – och det behöver inte vara elitidrottsnivå, det kan vara det lokala laget längre ner i seriesystemet – är ofta bättre än att se det på tv. En tur på havet behöver inte pågå i timmar. Det kan vara en minitur på 45 minuter. Det är saker som ger inspiration och upplevelser som man bär med sig som är det viktiga, säger Nilsson.

För 30 år sedan hade han en av huvudrollerna när han gav svenska fotbollsintresserade, och anhängare till IFK Göteborg i synnerhet, en upplevelse som något svenskt klubblag inte varit i närheten av sedan dess.

fter avslutad allsvensk säsong hösten 1986 med Elfsborg anslöt Lennart Nilsson i början av vintern till IFK Göteborg efter den rekorddyra övergången. Blåvitt hade då via segrar mot Sigma Olomouc, Stahl Brandenburg och Gent under hösten blivit klart för kvartsfinal i Uefacupen mot italienska Inter i mars 1987.

– IFK hade byggt upp en kunskapsbank och rutin sedan 1982 hur man skulle lägga upp det inför de här matcherna när vi hade uppehåll i allsvenskan. Det märkte man direkt, säger Lennart Nilsson. Det var inga vidare förutsättningar för att bedriva en bra fotbollsträning med boll hemma i Sverige under de månaderna.

– Vi åkte på ett långt träningsläger i Italien. Det var väldigt mycket träning, men också väldigt mycket roligt tillsammans. Det var mycket glädje och kamratskap i det vi gjorde.

– Det här var inget som var unikt i Blåvitt. Det var liknande atmosfär i Elfsborg också. Men vi i IFK Göteborg uppmärksammades mer i media och det fanns spelare som var bra på att berätta om roliga händelser på ett bra sätt.

Glenn Hysén har väl aldrig haft problem att berätta anekdoter från den tiden…?

– Hahaha, exakt. Glenn kan man tycka mycket om men han var väldigt bra som lagkapten. Han kunde acceptera om spelare gnällde eller hade åsikter om saker, men då skulle de också ha visat att de gjorde sitt jobb. Det behövs att ha någon som vågar stå upp och säga det hela tiden. Det har inte Glenn fått riktig cred för, för många ser bara den andra lättsamma bilden av honom.

– Sedan fanns det informella ledare som bröderna Holmgren. Det var ett antal starka personligheter som gjorde mycket för atmosfären i gruppen. Kjell Pettersson (assisterande tränaren till Gunder Bengtsson) är ytterligare en som inte fått så mycket offentligt beröm eller uppmärksamhet. Han ligger bakom så oerhört mycket i flera olika föreningar. Han besitter en enorm kunskap.

Lennart Nilsson kom in som avbytare i de båda matcherna mot storlaget Inter när IFK Göteborg spelade 0–0 hemma och gick vidare på bortamål via 1–1 på San Siro.

Nyförvärvet från Elfsborg gick från inhoppare till att bli startspelare i de båda semifinalerna mot österrikiska Swarowski Tirol (4–1 hemma, 1–0 borta för IFK Göteborg).

I storsegern hemma på nya Ullevi inför 48 510 åskådare mot Tirol började anfallsnyförvärvet avbetalningen på rekordvärvningen med sitt första mål för IFK Göteborg.

– Jag kände att jag hade kapacitet att spela från start. Det var väl främst Jari Rantanen och jag som konkurrerade om att få spela bredvid Stefan Pettersson.

Tirolmatcherna i april blev en enklare resa än matcherna mot Inter i mars?

– Ja. Vi blev lite varmare i kläderna. Säsongen hade kommit igång mer och vi fick bra snurr på vårt spel. För varje vecka som gick blev det bättre och bättre. Det var inte lätt att bedriva en bra fotbollsträning under vintern i Sverige på den tiden. Det fanns inget bra konstgräs. Vi tränade på grusplaner och körde runt hela Göteborgsområdet och letade efter platser för att hitta gräsplättar att träna på. Vi hade ett ställe vid Eriksberg på Hisingen dit vi åkte.

– Det är lätt att höja på ögonbrynen när vi vet hur förutsättningarna är för vinterträning i dag, men då var det vardagen och bara att acceptera. Det var först när Tord Holmgren sa ”Fyyyy faaan!” som man visste att det var riktigt illa.

– Det fanns en arbetsmoral som gick igenom hela laget. Vi hade en massör, Ingvar Aremyr, som lärde mig en läxa. Jag bad honom massera mina vader som var stela och hårda. ”Nej, det gör jag inte” svarade Ingvar kort. När jag frågade honom efter ett tag varför han sagt nej förklarade han: ”Jag gör mitt jobb när du gjort ditt”. Han hade lagt märke till att jag inte stretchade eller joggade ner som man borde. Det var en bra örfil. Jag fick lära mig att det var det små detaljer som gör att helheten blir bättre och att man inte tillät att någon fuskade i Blåvitt.

em år efter den sensationella Uefacupsegern mot Hamburger SV 1982 var IFK Göteborg 1987 klart för ännu en final, först hemma 6 maj och retur i Skottland, 20 maj.

– Vädret hade blivit bättre så då fick vi börja träna på nya Ullevi. Vi behövde inte jaga runt Göteborg i våra egna bilar efter gräsytor utan vi åkte buss ner till Ullevi. Det blev en upptrappning och fokusering inför finalerna. Vi kände oss inte som några stora favoriter, snarare att det var ett jobb som behövde göras. Vi hade verkligen rätt inställning.

Ska man inte som elitidrottsman alltid ha rätt inställning?

– Jo, men man orkar inte ha det. Det är en mental uppladdning som kräver kraft. Det är därför många känner en sådan tomhet efter stora segrar. Vi lyckades nå det fokuset som ett helt lag. Det var något som byggts upp under åren, träning för träning, match för match, på högre och högre nivå hos Blåvitt. Dessutom kände vi att vi var bättre tränade och bättre organiserade. Lite bättre på det mesta jämfört med Dundee, säger Nilsson.

Nyförvärvet spelade på nytt hela matchen när anfallskollegan Stefan Pettersson gjorde första finalens enda mål inför 50 023 åskådare på nya Ullevi.

Två veckor senare, onsdag 20 maj, spelades returen i Dundee på Tannadice Park.

IFK Göteborg reste med spelartrupp, fruar och flickvänner och klubbledning till Skottland och tog in på anrika hotell- och golfanläggningen St Andrews utanför Dundee.

Dundee United hade haft ett par tuffa veckor när de ställdes mot svårspelade IFK Göteborg i finalreturen. Först 0–1-förlusten på Ullevi, sedan tappade Dundee definitivt chansen att vinna skotska ligan och fyra dagar före den andra Uefafinalen förlorade Dundee den skotska cupfinalen mot St Mirren efter förlängning.

Se det historiska målet här! (extern länk)

22 minuter in i finalreturen mot IFK Göteborg kom nästa dråpslag för skottarna – det låga, hårda skottet vid Dundeemålvakten Billy Thomsons högra stolpe och målet som för alltid har skrivit in Lennart Nilsson i de svenska idrottsböckerna.

– Vi rensade långt ner på egen planhalva och jag hamnade i en löpduell mot en skotsk försvarare (John Holt) till vänster. Jag visste att jag var snabbare än den killen i Dundee och att jag inte skulle ha några problem att komma till skottläge. Det låter kanske lite skrytsamt, men det kände jag redan när jag fick bollen på kanten. Det räckte att jag fick tag i bollen för jag visste att han inte skulle ha någon chans att hänga med när jag gick i sidled. Vi hade redan haft många dueller. Det låter överlägset, men sånt känner man snabbt.

Hur många sådana mål har du gjort? Ta emot, gå vänster eller höger och skott direkt?

– Många. Den där sekvensen sitter i ryggmärgen på många anfallare. Även om försvararna vet så är det svårt för dem att hänga med. Jag var snabb, det var en av mina styrkor.

– I nästa steg så är det skjut, lågt och hårt. Sedan är det inte alltid att man träffar målet. Jag hinner inte titta upp och se efter var målet är, det är också något som sker instinktivt.

Målet innebar att Dundee behövde göra tre mål för att passera försvarsstarka IFK Göteborg. Trots mittbacken John Clarks 1–1 efter 60 minuter var IFK Göteborg aldrig hotat och Blåvitt kunde fira sin andra Uefacupseger.

– Den skotska publiken var magisk. De hyllade sitt eget lag som förlorat och gav sedan oss som hade vunnit en stående ovation när vi sprang ärevarv. Min fru, som inte är så idrottsintresserad, beskriver stämningen som elektrisk.

Hur minns du festen på St Andrews?

– Bra, tack! Det var bra fart. Men jag hade bestämt för att inte förstöra kvällen med för mycket alkohol. Man hade ett slags glädjerus i kroppen ändå. Jag drack någon öl och ett par glas vin. Vi hade skoj och det var härligt. Gunder Bengtsson sjöng Värmlandsvisan kraftfullt, men mindre bra.

Hur belönades ni spelare?

– Vi fick 60 000 kronor i bonus för Uefacupguldet. Klubben hade ju cashat in bra också.

Succén fortsatte för Lennart Nilsson. Det blev nio allsvenska mål i seriespelet och två i SM-slutspelet under hösten 1987 när IFK Göteborg säkrade SM-guldet.

Under året återvände även Nilsson till landslaget, då under Olle Nordins ledning, och spelade fem landskamper.

en nästan lika fort som Lennart Nilsson gjort succé efter rekordvärvningen till IFK Göteborg tog drömmen slut.

1988 blev långtifrån lika roligt för IFK Göteborg eller Lennart Nilsson. Blåvitt blev utan titlar, Nilsson svarade för ett mål i allsvenskan och ett mål i Europacupen (där man våren 1989 åkte ut mot Steaua Bukarest när nye målvakten Thomas Ravelli inte var spelklar).

Nilsson, som snart skulle fylla 30 år, var ändå på väg mot ett nytt äventyr. Han åkte till Grekland och besökte Iraklis. Även storlaget Panathinaikos var intresserat och förhandlingar pågick med klubbarna i slutet av 1988.

Då drog Nilsson sönder korsbandet i ena knät i början av 1989.

– Det var på försäsongen på en träningsplan på Eriksberg i Göteborg. Det var ingen tackling eller något.

Läkaren Leif Swärd opererade Lennart Nilssons knä, men möjligheterna till en proffskarriär utomlands gick upp i rök.

– Jag vaknade upp efter operationen, mådde dåligt, fick feber och hade väldigt ont. Det var en tuff tid. Jag kommer väldigt väl ihåg det. Jag låg hemma i soffan och grät för mig själv. Men jag bestämde mig också att det var dags att torka tårarna och ta tag i livet igen.

Hur jobbigt var det att missa chansen till en utlandskarriär?

– Det är klart att jag var bitter och besviken. Det var en missad chans att komma ut och lära känna ett annat land, ett annat språk, ett annat liv. Men framför för att tjäna mer pengar, det ska man inte förneka. Det är huvuddelen. Jag blir bara förbannad när spelare förnekar det.

Ett år efter korsbandsskadan var han tillbaka i IFK Göteborg, i början av 1990.

– Fysiskt var jag i bra form. Men psykiskt och formmässigt var jag en bra bit från där jag var innan. Det tar långt tid att ta sig tillbaka till den nivån, innan allt blir naturligt i spelet igen. Sedan trivdes jag inte med Roger Gustafsson som var ny tränare i Blåvitt. Han trivdes nog inte med mig och mitt sätt att vara heller. Han är den mest framgångsrike tränaren i modern tid för IFK Göteborg så han har givetvis gjort rätt och jag har fel. Men vi var två ytterligheter. Jag var tillräckligt gammal för att säga vad jag tyckte var fel. Jag tyckte inte han vågade ta i problem som fanns.

– Jag bestämde mig tidigt att det fick bli sista säsongen och då tappade jag lite av mitt fokus. Jag blev inte tillräckligt bra efter knäskadan. Det höll inte på elitnivå. Det går inte att äta tabletter hela tiden och ha ont. Det är bara deprimerande. Men jag fick vara med om att vinna ytterligare ett SM-guld.

– Jag hade företaget redan igång sedan ett par år då så det var inget konstigt för mig att satsa ännu mer på den verksamheten.

Nilsson släppte inte fotbollen helt. Han spelade för och blev tränare för Sandared längre ned i seriesystemet innan han senare blev tränare för dottern Johannas flicklag.

– Johanna har svår astma. När hon var elva år fick hon ett svårt astmaanfall och fick återupplivas i ambulansen. Sedan frågade hon mig om jag kunde följa med i fortsättningen när hon spelade fotboll. Då började jag träna hennes flicklag och hängde med åtta, nio år upp genom damfotbollen. Först med Sandared och sedan med Kronäng när tjejerna blev äldre. Det är nog det roligaste jag gjort som tränare, säger Lennart Nilsson.

– I Boråstrakten har damfotbollen varit stark tidigare, men enda chansen att få den att blomstra igen är om Elfsborg tar in ett damlag.

Har du fått någon fråga någon gång att ingå i en styrelse i Elfsborg eller IFK Göteborg?

– Nej. Det är inte så många som har koll på mig och det är inget som jag har sökt mig till.

pelaren som är den senaste, kanske den siste, att skjuta en en internationell klubblagstitel på herrsidan till Sverige fick inte så många rubriker då och ännu färre nu. Det är inget som Lennart Nilsson beklagar. Han tycker det räcker gott med att bära med sig det han och dåtidens Blåvitt upplevde som fantastiska minnen.

Rent fysiskt bär han med sig ett förstört knä och ett liv delvis som idrottsinvalid.

– Mitt största misstag var att jag fortsatte att spela lägre nivå. Jag slet ännu mer på knät och det priset får jag betala i dag. Jag kommer få byta knäled förr eller senare. Jag kan inte springa.

Hur håller du formen?

– Det finns ett bra ordspråk: ”Bra tuppar blir inte feta…”

– Nä, men jag håller på med raka idrotter. Jag försöker cykla, kör rullskidor, längdåkning.

Vilket är ditt lag i allsvenskan?

– Kan man inte älska två? Det är två föreningar med väldigt olika dimensioner. Jag är imponerad av det Elfsborg gjort. Däremot är det lite trist att Blåvitt inte har kontinuitet i styrelseledet. Jag vet inte hur många ordföranden de haft under de senaste åren.

– Men IFK Göteborg har alltid chansen att stanna upp och säga, nej, det här funkar inte. Som Frölunda Hockey gjorde. De tog några skitår. Ödmjukt skulle jag vilja att Blåvitt gjorde på samma sätt. Akademin har inte levererat.

Hur ofta blir du påmind om målet från 1987?

– Jag är inte personen som går och pratar om det. Men när jag är ute och jobbar i olika sammanhang så är det på något konstigt vis ofta någon som känner igen mig eller har hört om min bakgrund. Då kan jag prata om det målet om läget är rätt. Annars kan jag lika gärna prata om hur det var att leva som elitidrottare.

– Något som man förstått mer efteråt var hur de här matcherna berörde så många fler än bara göteborgarna eller vi som bor i Västsverige. Nästan alla idrottsintresserade i Sverige stod bakom och ville att det skulle gå bra för Blåvitt. Vi var en symbol för Sverige.

Du blir igenkänd emellanåt trots att du saknar ett av dina viktigaste kännetecken…när rök mustaschen?

– Jag hade den förra sommaren! Det var en kund som tjatade om min mustasch så jag odlade den igen. Men det var inte så populärt hemma. Jag fick höra att jag såg ut som en porrstjärna från 1970-talet.

Känns det som en belastning att vara så associerad med ett specifikt mål?

– Absolut inte. Jag känner att jag gjort mer än bara det. Jag har spelat i landslaget, många år i allsvenskan, med många olika spelare och gjort andra viktiga mål också. Vi vann SM-guldet senare på hösten samma år och jag var med när vi vann SM-guld 1990 innan jag slutade. Jag har lyckats med andra saker i livet också. Min fru och jag har fått två barn, vi har ett fint fungerande företag.

– Jag är stolt över målet, men jag är inte speciellt sentimental av mig. Man kan inte leva i det förgångna.

Text

Foto