”Festen höll på att sluta i katastrof”

Dokument: Unika detaljer från bragden * Dokument * Bilder

GÖTEBORG. På lördag är det 30 år sedan IFK Göteborg vann Uefacupen.
Sportbladet har tillsammans med lagets profiler ringat in faktorerna som gjorde det möjligt.
Vad vi finner?
Ett avstamp i två tunga förluster, en park i Italien, en stark ledarduo, en kvinnlig samhörighet samt en oförtruten lojalitet mot varandra och inför ett system.
– Som fotbollsvärlden ser ut i dag är det väldigt osannolikt att något svenskt lag skulle kunna lyckas med det vi gjorde, säger guldlagets målvakt Thomas Wernerson.

Del 1: Förlusterna som öppnade vägen

Del 2: Förklaringarna till framgångarna

Del 3: Vägen till guldet

Del 4: Taktiken sitter fortfarande

Del 5: En bedrift omöjlig att kopiera?

– DEL 1: Förlusterna som öppnade vägen –

Smärtsam början till miraklet

en 31 oktober 1985.

Torbjörn Nilsson kände att allt inte stod rätt till. Sinnet var skärpt, men kroppen trött.

– Mina ben var inte riktigt med. Jag minns att vi alla var trötta, säger Torbjörn Nilsson.

Örgryte vann den första SM-finalen av två med 4–2 inför storpublik i Göteborg. Två veckor senare höjde sig IFK Göteborg ett snäpp och vann den andra matchen, men Öis tog hem SM-titeln.

– Vi vann SM-guld -83 och -84 och tyckte att vi var bra 1985. Vi skulle vinna finalen, men marginalerna fanns inte mot Öis, som gjorde det väldigt bra. Vi brukar inte släppa så många mål, det var var ett litet tecken, säger Roland Nilsson.

Krasst innebar förlusten att IFK Göteborg blev klart för Uefacupen 1986/1987.

En seger hade inneburit Europacupen.

– Vi missade ju SM-gulden både 1985 och 1986 och det betydde en del när vi skulle spela i Uefacupen hösten 1986. Blåvitt var ju ett lag som skulle vinna pokaler. Att vi torskade SM-finalen till Öis 1985 sved extra mycket, säger Glenn Hysén.

Sviterna efter SM-förlusten 1985 smakade surt för IFK-spelarna. Mjölksyrasurt.

Luften som fyllde den provosoriska inomhushallen bredvid Valhalla, ett stenkast från Nya Ullevi, var syrefattigt och unken.

Det ändrade inga planer. Gunder Bengtsson kom till passet i januari 1986 med en gammal Svennis-övning i anteckningsblocket.

– Det var en zick-zack-bana. Man sprang som på planen, utan boll. Upp i press, sen riktningsförändring, sen upp i press igen. Det var olika längder och olika riktningar hela tiden. Det blev som intervaller på tre minuter, jag tror vi körde tolv stycken. Och vi sprang tre-fyra sådana omgångar under den försäsongen, säger Torbjörn Nilsson.

Sven-Göran Eriksson hade genomfört övningen efter en förlust mot Arsenal 1981. Nu hade Gunder Bengtsson insett att spelarna behövde öka konditionen för att klara av vårens Europacupspel.

Redan här lades grunden för kommande framgångar.

– Vi hade haft Björn Westerberg i två år innan Gunder kom tillbaka -85. Han såg att detta gänget var för dåligt tränade. Björn tog oss till SM-guld, men man lyckades inte i Europa, säger Torbjörn Nilsson.

Våren 1986 blev länge en solskenshistoria. Stjärnan Torbjörn Nilssons kontrakt hade gått ut hösten 1985, men spelarrådet övertygade honom till att fortsätta ett halvår till.

Europacupspelet gick som en dans och IFK Göteborg inledde semifinalspelet med en säker seger över Barcelona hemma med 3–0.

I Kjell Petterssons resväska till returen Barcelona låg en flygbiljett som skulle ta honom vidare till finalstaden Madrid för att reka efter segern, som IFK och alla andra räknade med.

Sen kom smällen. Eller ska vi kalla det för den lärorika förlusten som banade väg för Uefacupguldet året efter.

Problemen startade redan inför returmatchen då backklippan Glenn Hysén tvingades stanna hemma på grund av en barnsjukdom.

– Att vi tog oss till semifinalen i Europacupen mot Barcelona och vann med 3–0 hemma på våren 1986 visade vilken kapacitet vi hade. Det krävdes mycket för att stoppa oss. Även om jag blev sjuk och missade returen trodde jag aldrig att det skulle skita sig för oss mot Barcelona. Men så gick det som det gick…, säger han.

Under matchen drabbades ersättaren Ruben Svensson av problem med synen och de blev nya omkastningar.

– Vi hade plötsligt Europas kortaste backlinje, säger Roland Nilsson.

Barcelona gjorde 3–0 och efter förlängning väntade straffläggning. Torbjörn Nilsson, som gjort flest mål i hela Europacupen, ville inte slå en straff och unge norrmannen Per-Edmund Mordt fick frågan. Han tog sitt ansvar, men missade och Barcelonas Victor kunde avgöra.

– Det var en lite tråkig sorti. Jag ballade ur vid straffsparksläggningen. Jag insåg efteråt när journalisterna frågade mig att jag borde ha lagt den, säger Torbjörn Nilsson.

Förlusten var hård, men gav insikter.

– Barcelonamatchen lärde oss mycket för att kunna gå hela vägen 1987. Vi insåg att vi var tvungna att skärpa till oss. Vi behövde bli proffsigare i allting. Spelarna insåg att de skulle göra ett jobb, säger Kjell Pettersson, som var lagets assisterande tränare bakom Gunder Bengtsson.

Han var den som bokade och planerade alla resor. Och upplägget i Barcelona hade inte varit perfekt.

– Barcelona föreslog hotell, det var ett nära läge och vi tog det. Vi lät pressen bo på samma hotell. När vi mötte Inter i kvartsfinalen i Uefacupen 1987 var det första gången som pressen, inte fick bo på samma hotell. Vi hade pressträff istället. Vi valde också själva hotell, jag åkte och tittade på alternativ som låg längre bort från arenan, säger Kjell Pettersson.

Med motgången i SM-finalen och förlusten i semifinalen mot Barcelona i bagaget tog sig ett mognare IFK Göteborg an Uefacupen hösten 1986.

 – DEL 2: Förklaringarna till framgångarna –

”Jag bär på en jäkla massa hemligheter”

e många dagarna på hotell utomlands började på samma sätt.

Kjell Pettersson, assisterande tränare, gick runt på och såg till att spelarna vaknade.

– De hade inte mobil på den tiden. Jag gick och knackade på dörrarna till spelarnas rum. De visste vad de hade mig. Jag skötte alla resor och bokade allt. Spelarna blev bortskämda, men de behövde inte tänka på någonting annat än fotbollen, berättar Kjell Pettersson.

Kanske var det en ändå en förklaring till framgångssagan.

Det här var ett lag, ett team där ledare och spelare hade tydliga roller. Alla visste exakt vad de skulle göra och gjorde det bra.

På planen gestaltades det genom sättet som laget spelade.

Utanför som en homogen grupp där alla fick plats.

Peter Hedman, en mittfältare och anfallare, värvades som juniorlandslagsman till IFK Göteborg inför säsongen 1986 från Åsa i norra Halland. Han var som 19-åring yngst i truppen tillsammans med Sam Bjur. Peter Hedman fick guldmedalj för Uefacupvinsten efter ett inhopp i mot Gent, men också en insyn i ett framgångslag där tonen stundtals var rå med hjärtlig.

– Det var häftigt för mig som 19-åring och ny från Åsa att få hänga med det IFK Göteborg som var ett storlag i Sverige och Europa. Plötsligt hette motståndarna Barcelona och jag var med till Nou Camp. Det var en skön stämning med de här klassiska upptågen. Vid returen i Spanien ville inte Gunder Bengtsson lämna något extra till Barcelona. Vid matchgenomgången kvällen före betonade han igen hur viktigt det var att startelvan och taktiken absolut inte fick läcka ut. Bara några minuter efter jag hade kommit upp på hotellrummet ringde telefonen. Det var en Göteborgsjournalist som ställde massa frågor och luskade. Rena skräcken för mig som ny – tills jag hörde att personen i andra änden började gapskratta. Det var Torbjörn Nilsson som hade ringt från ett annat hotellrum.., berättar han.

Kjell Pettersson betonar, när vi talar om gruppens dynamik och jargong, att det fanns begränsningar.

– Gruppen lärde sig vilka man skulle säga vad till. Jag uppfattade aldrig att det fanns någon form av mobbning eller pennalism. Man lärde sig till vilka man kunde säga grova saker. När Hysén och Torbjörn (Nilsson) gjorde sina ”grejer” gjorde de det mot spelare de visste kunde tåla det, säger Kjell Pettersson.

Här fanns både formella ledare och informella ledare, det som bar arvet frå Uefacupsegern 1992.

Lagkaptensbindeln satt på armen på Glenn Hysén, som hade återvänt efter en sejour i PSV Eindhoven.

Flera lyfter fram din roll som lagkapten. Inte bara som den här goa gubben utan som ledaren, som satte arbetsmoralen högt – pådrivaren som inte ville höra något gnäll från de som inte gjorde sitt jobb?

– Jag lärde mig mycket och inspirerades av Conny Karlsson som var lagkapten för 82-gänget. Han var man nästan rädd för. Då bet man ihop. Jag gapade inte och skrek på samma sätt som Conny, men jag plockade nog ganska mycket från honom, säger Glenn Hysén.

Lagets största stjärna var Torbjörn Nilsson. Han var en omtyckt, en klassspelare som aldrig hade en negativ stjärnstatus. Men under våren 1986 bestämde han sig för att sluta. Han tror själv att det på ett sätt kan ha varit positivt för gruppen som fortsatte mot Uefacupen.

– Min ambition rimmade inte lagets mål. När man får bollen värderar man om man ska dribbla eller passa. Jag ville underhålla publiken, det kom sista halvåret. Då kan man få det dåliga omdömet. Kanske var det bra för laget att jag slutade, säger han.

Kjell Petterson pekar på en annan faktor som han tror hade stor betydelse för sammanhållningen.

– Man fick ihop tjejgruppen. När vi spelade borta ordnade klubben och även de själva träffar. De sågs och åt mat tillsammans. Även min och Gunders fru var med. Damerna kan träffas än i dag. Det betydde oerhört mycket att de också blev ett lag. Då accepterade de att vi var borta mycket. Det tror jag också var en viktig del i det här, säger Kjell Pettersson.

Gunder Bengtssons hustru Rigmor håller med.

– Ja, det tror jag var väldigt viktigt. Vi träffades och hade mycket roligt tillsammans. Anders Bernmar var den ledande där. Han tyckte att tjejerna också skulle vara med, berättar hon.

Hur mycket Gunder själv minns av den blåvita succén är Rigmor Bengtsson osäker på.

Gunder Bengtssons sjukdom är känd bland hans vänner och bland de före detta spelarna i mästarlaget.

– Gunder lider av demens, vi upptäckte det för första gången för tre år sedan. Men han mår bra i grunden. Vi bor på en gård i Härjedalen och han ägnar sig åt småsysslor. Bär in ved, skottar snö och umgås med goda vänner. Kjell ringer ibland, Gunder känner igen hans röst, säger Rigmor Bengtsson.

När Kjell Pettersson senast hälsade på sin vän hemma på gården i Härjedalen tittade de på en bild från 1987.

– Då gick han fram och pekade på sig själv, säger Kjell Pettersson.

Rigmor Bengtsson lyfter den nära relationen mellan ledarna.

– Gunder gillade Kjell väldigt mycket. Han var inte en sådan som gapade och skrek och Gunder litade till hundra procent på honom. Fotbollen var allt för Gunder. Han lade ner orolig energi och tyckte om det, säger hon.

Gunder Bengtsson följer fortfarande med den internationella fotbollen i den mån han kan.

– Han läser tidningen, även om han ibland vänder på orden. Zlatan (Ibrahimovic) känner han igen, Manchester United är en av klubbarna han beundrar, säger Rigmor Bengtsson.

Kjell Pettersson minns hur detaljerad Gunder Bengtsson var i sitt ledarskap. Inget lämnades åt slumpen.

– Gunder var fruktansvärt noggrann. Han hade sin linje och försökte fullföljde den till hundra procent. Som gammal polis som han var ställde han höga krav. Vår relation har varit så stark att vi haft kontakt sedan 1982. Den var oerhört stark är är fortfarande, även om han har en jobbig situation nu, berättar Kjell Pettersson.

Hur skulle du beskriva din roll under ert samarbete?

– Min roll var att dels vara en bra assistent till Gunder och stötta honom. Men har du som spelare bekymmer går du inte till din huvudtränare, så jag blev som en mentor och kurator, säger han och konstaterar:

– Jag bär på en jäkla massa hemligheter. Spelarna kom till mig. Jag tror att det är viktigt att man har någon som man kan lita på. Det är viktigt med förtroendet, man bryter inte det.

 – DEL 3: Vägen till guldet –

Firade cupguldet med – haggis

är IFK Göteborg gick in i första omgången i Uefacupen 1986 fanns det en slags tyst överenskommelse inom gruppen.

– De var all in. Minst kvartsfinal, berättar Glenn Hysén.

Men det var inte klubbens officiella målsättning.

– Nej, nej, nej för fan! Det var det vanliga dötråkiga ”vi tar en match i taget” från folket i klubben. Men vi gubbar i laget snackade om att nå långt. Vi kände att vi hade något nytt bra på gång, säger Glenn Hysén.

Men det kunde slutat snöpligt redan i första omgången.

Målvakten Thomas Wernerson minns tillbaka:

– I efterhand kunde det ha tagit slut tidigt. Vi var riktigt illa ute i den första matchen, borta mot Sigma Olomouc i Tjeckoslovakien. De hade bra tryck och 1–1 i bortamötet var smickrande för oss. Sedan var vi mycket bättre hemma i returen (4–0). När vi gjort två mål orkade de inte komma tillbaka, säger han och fortsätter:

– I andra omgången fick vi Stahl Brandenburg från Östtyskland. Det var ingen glamour-resa direkt. Det var en annan värld, det gamla Sovjetsystemet. Men vi fortsatte att spela bra försvarsspel. Jag gjorde bra matcher i målet bakom ett väldigt bra försvar.

Men i december tvingades IFK Göteborg att avvara sin målvakt i en av de viktiga Uefacupmatcherna, returmötet med Gent. IFK hade vunnit bortamatchen men 1–0 och Ove Tobiasson, som gjort framsteg på träningarna, fick vakta målet medan Thomas Wernerson opererade handen.

– Det var helt Jari Rantanens fel. Rantanen, som ju inte var någon lättviktare, satte sig på min hand! Tummen pekade åt ett håll och resten av handen åt ett annat. Som tur var så var vår läkare, Svante Edshage, docent i handkirurgi. Han opererade mig. Ove Tobiasson fick stå hemma mot Gent, men i början av 1987 var jag tillbaka igen, säger Thomas Wernerson.

Även Glenn Hysén har minnen av Svante Edshage.

– Edshage, vår läkare, var en profil. Händer var alltså hans specialitet. Vid en träning stämplade Glenn Schiller mig på foten så jag bröt en tå. Jag var tvungen att bli opererad. Edshage gjorde ett kryssmärke på foten. Men det var en jävla tur att jag upptäckte att det var på fel fot när de rullade in mig till operation!

Mittfältaren Roland Nilsson hade under samma period också medicinsk otur.

– Efter matchen mot Gent var det direkt till operationsbordet. Det var en liten operation, men jag fick problem med sjukhussjuka. Jag fick jobba hårt för att ta mig tillbaka och var inte med igen förrän i semifinalen, berättar Roland Nilsson.

Efter juluppehållet, när det europeiska ligorna var i full gång och den svenska hade uppehåll, åkte IFK Göteborg på ett av sina många läger. Gunder Bengtsson och Kjell Pettersson visste att spelarna behövde träna hårt för att klara den utmanande våren med italienska Inter i kvartsfinal.

Och de hade hittat platsen för den tuffa konditionsträningen som skulle skapa guldorken: den lokala parken i Arenzano utanför Genua i Ligurien.

Kjell Pettersson minns parken med ett leende och hur den besjöngs av klubbens anfallare Jari Rantanen.

– Det var fint, vid sidan av havet. Jari Rantanen gjorde en låt om Arenzanoparken som han framförde sista kvällen. Vi körde konditionsträning där, vi visste vad som skulle hända under våren, berättar den assisterande tränaren.

Spelarnas minnen från lägret är starka, om än inte lika vackra.

– Gunder Bengtsson hade fått dille på att vi behövde orka mer och vi sprang runt i en jäkla park. Det var fruktansvärt jobbigt, säger Thomas Wernerson.

Glenn Hysén:

– Alla minns hur Gunder tvingade oss att springa i den här parken. Men vi hade också jäkligt kul. Vi hade Vincenzo Morabito (spelaragent och mångsysslare) med och hjälpte till. Han fixade biljetter till San Remo-festivalen och hela truppen var på plats när Bob Geldof var den store stjärnan som uppträdde.

Under träningslägret spelade IFK Göteborg mot italienskt träningsmotstånd.

I mars väntade Inter. Det italienska laget kom till Göteborg i mars med sina stora stjärnor och breda förväntningar.

– Det var ett storlag med superstjärnor som Zenga, Passarella, Rummenigge, Altobelli. Vi gnetade oss till 0–0 hemma, säger Thomas Wernerson.

Returmötet inleddes med en kalldusch.

Stig Fredriksson gjorde självmål. Men stöttningen från lagkamraterna fick honom snabbt på fötter.

– Inter spelade ut oss fullständigt. Wernerson gjorde en jävla match, alltså. Jag minns att ”Stikkan” Fredriksson gjorde självmål på San Siro och det hade varit lätt för oss att gräva ned oss och deppa ihop eftersom Inter var så bra. Men vi peppade verkligen varandra, var framme hos Fredriksson och sa ”Skit i det!” Vi hade en jäkla lagmoral, säger Glenn Hysén.

Samtidigt såg Kjell Pettersson och Gunder Bengtsson hur Inters spelare föll tillbaka, mer italienskt bevakande den ledningen laget hade än med ambition om att punktera mötet.

Inter bjöd in IFK Göteborg. Det skulle italienarna aldrig ha gjort.

– I slutet av matchen slog Tord Holmgren ett inlägg, jag nickade, Zenga räddade och Steff (Pettersson) dunkade upp 1–1 i nättaket och vi var vidare, säger Glenn Hysén som påpekar:

– Jag tror faktiskt att vi ställdes in för en större bredd i utmaningarna i de internationella cuperna på 80-talet jämfört med hur det ser ut i dag. Vi mötte storlag som Inter eller Barcelona, men också de här östatslagen. Det var varken lätta lag eller enkla resor. Men vi fick bra rutin till de matcherna från matcherna i Tipscupen på somrarna. Det var en hel del matcher mot lag från Östeuropa och de gjorde allt för att vi skulle ha så dåliga förutsättningar och så jävligt som möjligt.

IFK Göteborg var fortfarande ett lag med amatörer jämfört med flera av sina motståndare.

– När vi mötte de större lagen så var det fortfarande så att det var de som var proffsen. Vi hade fortfarande jobb vid sidan om. Jag sålde kläder för Hummel. Vi hade ett lager och kontor på Temperaturgatan i Biskopsgården. Där satt jag och ringde till butiker och företag på dagtid. Jag har aldrig tränat tidigare än 14.30–15.30 med Blåvitt när spelarna slutat jobbet eller skolan.

Semifinalen mot Swarowski Tirol slutade 5–1 och finalplatsen var säkrad.

Där väntade Dundee United som slagit ut Barcelona och Borussia Mönchengladbach i slutspelet.

IFK Göteborg började på hemmaplan. Tränarduon Gunder Bengtsson och Kjell Pettersson förlitade sig på egna lagets spel men tallade inte på förberedelserna.

– Vi var noga med att följa vår egen spelplan. Vi visste att vi var välorganiserade, det var det viktigaste. Man ändrade inte spel utifrån motstånd. Men vi såg ändå Dundee många gånger. Jag såg dem själv, Gunder också och vi såg dem i hop. Jag var till och med och såg en B-lagsmatch för att veta vilka avbytare som skulle kunna komma in, säger Kjell Pettersson.

Första mötet lockade. Roland Nilsson satt på bänken och passade på att lyfta blicken mot de drygt 50 000 fansen på läktarna på Nya Ullevi.

– Det var fullsatt och en fantastisk inramning. När vi gjorde mål visste jag att vi hade ett bra läge inför returen. Vi kände oss väldigt starka, säger han.

I den 38:e minuten kom en boll på djupet efter en snabbt slagen frispark mot anfallaren Lennart Nilsson. Det slutade med en hörna, IFK:s andra i matchen.

Michael Andersson slog hörnan från vänster och centralt, helt omarkerad kunde Stefan Pettersson gå upp och nicka ner bollen. 1–0, ledningsmål och segermålet.

Nu väntade det stora avgörandet.

Inför resan till Skottland var förberedelserna omfattande.

Kjell Pettersson bläddrar i en pärm. Vi ses på Kamratgården och han har efter vårt samtal inför mötet kommit på att han dokumenterat finalen lite extra. I pärmen finns spelprogram från Uefacupmatcherna, men också resschemat och upplägget på det sista träningspasset inför avresan där de offensiva lagdelarna slipade anfallsspel mot ”riktiga” backlinjen.

Samling 07.30 på Valhalla den 18 maj, står det på ett papper med IFK tryckt i stora bokstäver som överskrift.

Under vistelsen bodde laget på lyxiga golfhotellet vid anrika Old Course St Andrews.

– Hela resan till den andra finalen borta mot Dundee var speciell. Alla fick ta med sig fruar eller flickvänner och vi bodde lyxigt på St Andrews. Jag en bonnpojk från norra Halland som fick spela golf på världens mest kända golfbana. Det var häftigt, säger Peter Hedman, en av truppens yngsta spelare.

Inför finalen gick tränarstaben igenom matchplanen.

– Vi gjorde mål i stort sett alla bortamatcher, det visste vi. Eftersom vi hade hållit nollan hemma i finalens första match visste vi hur viktigt det här målet skulle vara. Vi sa att de skulle vara oerhört kompakta i försvarsspelet, inte gå bort sig och tokrusa för att göra mål utan ha tålamod. Vi hade ett kompakt försvarsspel som var välorganiserat. Motståndare hade svårt att hitta nycklar för det, säger Kjell Petterson.

IFK Göteborgs spelare följde sin matchplan.

Redan i den 23:e minuten fick Lennart Nilsson chansen.

Det förlösande målet tvingade Dundee att kliva fram.

– De ville göra mål, men med respekt för Lennarts speed kunde de inte komma för högt. Det hotet hade vi där hela tiden, säger Roland Nilsson.

Dundee lyckades kvittera via en fin prestation av John Clark som vände inne i straffområdet och avslutade säkert i den 60:e minuten.

Men längre än så kom inte Dundee.

IFK Göteborg vann Uefacupen för andra gången på 80-talet.

Lagkapten Glenn Hysén, som var med också 1982, lyfte bucklan.

Efteråt hyllades även IFK-spelarna av Dundee Uniteds fans, som senare fick pris av Uefa som årets mest sportsliga supportrar.

– Vi sprang ärovarv och de reste sig upp och applåderade. Folk stannade kvar. Det hade jag aldrig varit med om tidigare, säger Roland Nilsson.

– Det man framför allt minns är stämningen på planen och på läktarna. Skottarna – vilka spelare, vilka fans, helt underbara. Det var stentufft på planen, men ingen som gnällde. Sedan när vi hade vunnit så var det magiskt hur deras hemmapublik först hyllade sina spelare och sedan ställde sig upp och applåderade oss till segern, säger Glenn Hysén.

Tillbaka på St Andrews väntade rökt lax, haggis, Angusstek, sorbet och champange med nära, kära och klubbfamiljen.

Här är Blåvitts segermeny

Allt var frid och fröjd. Eller nästan…

Hur var segerbanketten?

– Festen höll på att sluta i en katastrof, säger Glenn Hysén.

Varför?

– Jag vet inte om kyparen var en av få bittra Dundeesupportrar. Han kom och ställde en tvåliters ölkaraff vid vårt bord. Jag sprang ikapp honom, förklarade att vi vunnit Uefacupen och att vi skulle ha en sådan per spelare. Sedan ordnade det upp sig.

Aftonbladet efter Blåvitts bragd

DEL 4: Taktiken sitter fortfarande

”30 år senare i plojmatcher vet alla exakt vad de ska göra”

rettio år senare är mycket förändrat.

Men vissa saker fungerar fortfarande som förr.

När spelarna från guldlaget 1987 har deltagit i uppvisningsmatcher sitter spelmönster, rollfördelning och tydlighet fortfarande kvar. Ingenting har suddats ut eller förminskats. Endast universums fysiologiska lagar har satt en annan prägel. Det går givetvis lite långsammare.

– Det sitter i ryggmärgen. Det går inte lika fort, men alla ska fan upp och sätta press mer eller mindre samtidigt. Det är lite sjukt. Sedan finns det ju vissa som håller formen bättre än vissa av oss andra. Tord Holmgren springer nästan lika mycket fortfarande, säger Glenn Hysén.

Thomas Wernerson:

– Vi mötte Grebbestad i en uppvisningsmatch för ett antal år sedan. Det var ett antal år efter att många av oss hade slutat spelat eller sedan vi hade tränat mer regelbundet. Vi var oroliga inför avspark hur vi skulle orka. Det blev Grebbestad om inte orkade och vi vann… Löpningarna satt, även om det gick långsammare, vi störde dem högt upp.

Peter Hedman kompletterar bilden:

– När vi spelat de här plojmatcherna 20, 25, 30 år senare vet alla exakt vad de ska göra. Det märker man som tränare i dag, även om jag leder ett lag på en lägre nivå, hur Gunder Bengtsson och Kjell Pettersson fick fram sina budskap. Det var ett enkelt spel: utpräglad 4-4-2-modell, aggressiv press, kompakt lag, kraftiga överflyttningar, minska mellanrummet mellan lagdelarna. Lojaliteten, att alltid vara på rätt sida i försvarsspelet. Vi var äckligt jobbiga att möta, väldigt disciplinerade. Vi hade stjärnor, som Torbjörn under 1986 var en av de bästa i Europa, men det var grupptänket som var nummer ett.

Gunder Bengtsson och Kjell Pettersson satte ett spel som var ett arv av Sven-Göran Eriksson (och i sin tur Bob Houghton och Roy Hodgson). IFK:s tränarduo slipade ofta försvarsspelet i pusselbitar, två mot två, tre mot tre och när det satt byggde helheten.

Man var noga med hur man gick in i press och ville styra motståndaren in i planen där de hade starka bollvinnare.

– Det var som ett kit mellan oss. Det var väldigt inkört. Alla visste vad vi skulle göra. Man kände till varandras styrkor och svagheter och kunde täcka upp för varandra, säger Roland Nilsson.

Offensivt ville IFK:s årgång 1986-1987 ha upp bollen snabbt på sina forwards där Stefan Pettersson var en stark bollmottagare medan Lennart Nilsson, likt en vessla, oroade backlinjen med sina löpningar.

– Sen skulle de slå ut bollen på kanterna för att vi på så sätt skulle komma till inlägg, säger Roland Nilsson.

Tränarteamet var noga med att få in alla, ordinarie spelare samt avbytare, i tänket. Alla var lika viktiga.

När klubbledningen värvade spelare var det i samråd med tränarduon och med ett noga genomtänkt förarbete. Spelarna skulle smälta in i gruppen och i systemet. Det fanns, för att citera en spelare ”inga Avenyflanörer”.

Gunder Bengtsson fick, när han kom tillbaka som tränare till IFK Göteborg som han lämnat två säsongen för norska Vålerenga, fart på de etablerade spelarna och gav dem frihet, fast samtidigt ramar att förhålla sig till.

– Vi lyckades pricka rätt både med taktik och annat. Gunder Bengtsson var Svennis lärjunge. När vi skulle möta Swarowski Tirol i returen av semifinalen så ledde vi med 4–1 efter hemmamatchen. Då tog Gunder dit Willi Railo (norsk idrottspsykolog som jobbat med Sven-Göran Eriksson tidigare) så att vi inte skulle upprepa misslyckandet från ett år tidigare när vi ledde med 3–0 från hemmamatchen mot Barcelona, berättar Thomas Wernerson.

Del 5: En omöjlig bedrift?

”De sista som fick uppleva det”

almö FF, FC Köpenhamn, Leicester, RB Leipzig?

Finns det ett lag i dag som kan upprepa det IFK Göteborg gjorde på 80-talet.

Kjell Pettersson tvekar på att ett lag från Sverige kan göra om bravderna.

– Troligen är vi de sista som får uppleva det där i Sverige. Vi som fick vara med om det här 1987 var nog de sista, säger han.

Glenn Hysén är inne på samma spår:

– Det blir otroligt svårt för ett svenskt lag att upprepa. Malmö FF har gjort det väldigt bra som tagit sig till gruppspel i Champions League, men jag har svårt att se att det skulle gå att komma så mycket längre.

– På det sättet är väl FC Köpenhamn det lag som liknat oss mest? Jag kommer ihåg när FCK klev upp och satte hög press på Barcelona. Jag tror Ståle Solbakken har inspirerats lite av oss. Jag tycker faktiskt att deras offensiva ytterbackar, Augustinsson och Ankersen, påminner lite om Ruben Svensson och Stig Fredriksson. Det var inte många lag då, på 80-talet, som spelade med så offensiva ytterbackar, säger han.

Kjell Pettersson pekar på tyska succélaget Leipzig medan Thomas Wernerson vänder blicken mot Premier League.

– Taktiskt spelade vi en effektiv rak fotboll. Nu spelar många lag som om målen står på långsidorna. Det går inte att leka att man är Barcelona om man inte har en Messi. Jag tycker den fotbollen blir tröttsam. Jag ser hellre ett Bayern München som går framåt i djupled. Det närmaste vår underdogstämpel som funnits i modern tid är väl när Leicester vann Premier League?

Förutsättningarna inom dagens fotboll är förstås annorlunda. Spelare kommer och går på ett annat sätt. Det är svårt att bygga långsiktig. Gunder Bengtsson och Kjell Pettersson hade aldrig en helt ny stomme att jobba med.

– Efter Bosmandomen har utvecklingen, generellt inom den internationella klubbfotbollen, gått åt fel håll. Nu sitter så väldigt mycket av fotbollstalangen vid sidan om planen, på avbytarbänkar till lag i större, ekonomiskt starkare ligor, i stället för att spela matcher. För fotbollen som helhet tycker jag det är en katastrof. Hade fotbollen kunnat så hade man nog skapat egna regler som hade begränsat antalet utländska spelare till exempel. Men nu går inte det.

Det var sant det som skedde på 80-talet. Men det är på många sätt i backspegeln svårt att förstå.

Eller som Rigmor Bengtsson, hustru till Gunder Sveriges sannolikt sista mästartränare på den här nivån, säger.

– Det var en saga…

Text

Text